Ibland inser man sanningen, falskheten och känner sig till slut alldeles tom. Det man har känt under en tid eller kanske till och med år blir plötsligt sant. Kom lite väl mycket på kort tid, blir svårt att hantera för hjärnan den är full! Den klarar inte av att in mera tankar, känslor så den gör black out istället, kraschar fullständigt.

Det gör ont i hela mig, söker mig om nätterna, får ingen ro i kroppen alls. Stackars hjärna som går på helvarv hela tiden! Är så trött på så kallade vuxnas agerande gentemot varandra, kan man inte ens visa respekt när man träffas? Speciellt i personens hem? Då är man inte särskilt vuxen! Det där sveket vägrar släppa taget om mig, står så kluven i allt, släppa taget och rasa fullständigt för att förhoppningsvis stå ganska så stark i slutändan? Eller ska man fortsätta leva som det är, med vetskapen att det aldrig riktigt kommer fungera på grund av diverse händelser och människor?

Som sagt det gör ont att inse sanningen, tungt att ta till sig den och bearbeta den!