Reflektera.

publicerat i Vardagligt;
Känner att jag måste stanna upp lite i vardagen & försöka hinna med att reflektera kring allt!

Sitter här mitt i natten, alla andra sover men självklart inte jag! Sömnproblemen gör sig påminda och jag vet inte riktigt hur jag ska reda ut att hämta,lämna barn på förskola/skola för att sedan jobba. En vardag jag inte alls är van vid närmar sig med stormsteg.

Tiden den hinner jag knappt med, barnens utveckling vad händer? Allt hände så snabbt, hux flux skulle det börjas i skolan & Inskolas på dagis :/ 
Allt går bra för barnen, dom var redo för förändringarna, bara jag som inte var det.

Jag vänjer mig så småningom & kommer landa i vardagen.

Suttit uppe i två timmar nu, ska försöks få i mig några timmars sömn...

1 år sedan!

publicerat i Vardagligt;
Idag är det ett helt år sen vår minsting kom till världen! 
Helt klart en dag som vi för alltid kommer minnas! 


När jag tänker efter så kan jag inte riktigt förstå läkarnas val alls under förlossningen.. Redan dagen innan kunde de inte urskilja om det var hennes huvud eller rumpa som låg neråt, det krävdes ett ultraljud för att ta reda på det. De körde stresstester på henne som hon inte klarade, ctg blev aldrig godkända trots att jag låg med de i närmre två timmar. De gjorde tillväxtultraljud & mätning av flödet på navelsträngen, några fosterrörelser har jag inte känt på två dagar & hon är väldigt stilla. Ultraljudet får köras utav två olika läkare där de kommer fram till att hon är 18% tillväxthämmad, hon är två veckor mindre än vad hon borde vara. Trots att hon blir väldigt påverkad av varenda värk, jag får absolut inte äta nånting, ska ligga i sängen med en elektrod fastsatt på hennes huvud eftersom hon reagerar så dåligt på värkarna så låter de förlossningen fortgå ändå! 
Det är inte förräns jag själv säger ifrån att jag inte orkar mer & ber om ett kejsarsnitt som de tillkallar läkaren som bedömer att ett akut kejsarsnitt under narkos genast ska göras! Varför gjorde de inte det tidigare? Varför utsätta henne för all denna stress? Hon orkade ju inte genomgå en vaginal förlossning!
Väl ute visar det sig att hon hade en tunn navelsträng och en stor knut på den, därav hennes låga födelsevikt!

Hinner inte mer än att vakna upp efter operationen & komma upp på BB för att få nyheten att vårt hem står i lågor! 
Peter är därför tvungen att lämna mig ensam kvar på bb för att åka hem, hämta pojkarna Och hitta nånstans där vi kan bo.. 
Eftersom hon inte vägde mer än 2420 gram så fick de mata henne med kopp för hon fick absolut inte gå ner mer i vikt. En natt blandad med så mkt känslor, glädje, smärta, oro, lycka går, dagen efter tar den henne till en läkarkontroll. Efter en stund kommer de tillbaka utan Ellie, de meddelar att hon har svårt att hålla blodsockret uppe, att hon inte får behålla det lila hon får i sig & är väldigt svag. Så hon ligger inkopplad nere på neonatalavdelningen! 
Kändes som hela världen rasade under mina fötter! Där ligger jag nysnittad, inte kapabel till att gå, hemma är det kaos & Ellie inskriven på neo! Ja jisses de känslorna som snurrade då går inte att beskriva..
Minns när de för första gången rullade ner mig i rullstolen, tårarna rullade ner för mina kinder och jag kände mig så hjälplös, där låg min lilla tös :(

Men hon kom på fötterna & efter en och en halv vecka var vi utskrivna från neo & bodde de två första veckorna hos barnens Farmor. Senare fick vi en tillfällig lägenhet, som funkade att bo i men inte mkt mer ! Längtade hem till vårt! 
En tid där känslorna gick upp och ner, besvikelse avlöste varandra, barnen mådde dåligt, jag mådde dåligt och allt var allmänt kaos. En tid där jag trodde att nu separerar vi och det blir aldrig vi igen för hur ska vi kunna ta oss igenom detta!? Vi klarade det, barnen mår i dagsläget så mkt bättre! Men tiden efter branden tog hårt på dom! 

Här sitter jag idag med världens finaste familj som om allt det där hemska inte alls ägde rum för 1 år sen! 
Jag har lärt mig att man aldrig ska ta något för givet, för man vet aldrig hur snabbt man kan förlora allt!

Idag har vi haft 1 och 6 års kalas för Ellie & Oliver, vi körde all in och gav allt för att just denna dagen skulle bli perfekt! Jag vill våga påstå att vi lyckades grymt bra tack vare hjälp av Linda vår granne ❤️