Det perfekta livet?

publicerat i Vardagligt;
Finns det så kallade perfekta livet? Kan man få vara en "normal" person som bara försöker leva sitt liv så gott det går? Eller måste man hålla upp en viss fasad? 

När man visar för mkt känslor så kan det vara för mkt, när man sedan alltid är glad så är det något fel då oxå, för allt kan ju inte vara bra hela tiden? En jäkla balansgång det där måste jag säga!

En annan sak som jag stör mig på otroligt mkt det är när man märker att det pratats skit om mig, om mitt liv, mina val och hur det lyckas vändas på det till sin egen fördel! Varför bryta ner mitt liv i molekyler, analysera det? För att sen inte säga något direkt till mig! Men jag märker det tydligt på orden som sägs, jag kan lätt lägga ihop ett plus ett, förstår mer än vad man kanske tror att jag gör! Jag måste dock ha ett väldigt intressant liv då det verkar vara ett hett samtalsämne ! Får väl bjuda på det ;)
Kanske ska bli en blogg där solen altid lyser? Där mitt gräs alltid är grönare än alla andras, living the perfect life! 

Idag söndag ska vi vara tillsammans med familjen, samla nya krafter för en ny vecka ❤️ Det behöver vi allihopa ❤️

När tystnaden kommer...

publicerat i Vardagligt;
Just när all stress har lagt sig, barnen sover, det är tyst i vårt hem... Då i just den stunden snurrar det som vanligt i mitt huvud och jag kämpar för att hålla ångesten borta! Ikväll är det tungt, känner mig som världens ensammaste :( Jag är så van vid att vara social, men nu sen Mollie kom är det inte fullt lika lätt längre.. Jag har inte samma möjlighet att ta nig iväg någonstans med hela ligan, det är så många som det ska anpassas efter, hållas koll på, för att inte tala om hela proceduren att bara komma utanför dörren 😏 När väl skola & förskola börjar är det en massa tider att passa, barnen har olika tider och dagar.. Puh! 
Känns tungt att inte kunna göra som jag egentligen vill, att känna sig som ett andrahandsval för att ingen annan finns tillgänglig 😞 Usch dessa känslor är tuffa att hantera! 


När lugnet infinner sig...

publicerat i Vardagligt;
Det är när det där lugnet infinner sig som jag känner mig nerstämd, lite orolig för att bli deprimerad.. Känns inte alls riktigt bra faktiskt! De där stunderna känner jag mig ensam, fast det är jag ju egentligen inte, har ju min stora familj som ger mig all den kärlek jag vill ha, men ändå känner jag mig stundvis ensam.

Jag analyserar allt, gräver ner mig i mina tankar och drar mig undan från resten av familjen :( Vill helst av allt bara lägga mig i fosterställning och gråta! Sen har mannen bara en vecka kvar på sin semester, då kan jag inte dra mig undan för att jag mår dåligt, då måste jag finnas där för barnen! Hur ska det gå? Hur kommer det funka? Är ärlig talat livrädd !! Hur ska vi fördriva dagarna? Usch bara tanken gör mig ledsen :(

Önskar så att jag kunde känna att någon förstod mig, verkligen förstå mig! Det är så lätt för mig att skriva ner mina känslor här, för ingen som ser mig, de ser inte mina tårar som rinner ner för kinderna. Jag är inte en belastning för någon annan i deras mående, här kan jag skriva & gråta utan att någon ser mig... Jag tycker själv inte att jag är särskilt rolig att umgås med & det märks att många i min omgivning kanske känner samma sak.. Det gör att jag gräver ner mig mer, för inte vill jag bara duga när andra inte har nån annan ! Jag vill inte heller vara en börda för någon, men en axel att gråta mot hade suttit fint ibland. Gårdagens panikångest resulterade i ett utbrott utan dess like, det slutade dock med att förrådet blev rensat men till vilket pris? Där stod jag och grät, försökte andas mig igenom paniken, för åter igen där såg ingen mig gråta!

Försöker bygga upp en fasad, en fasad där jag utåt sett ser lycklig ut, lugn, harmonisk, tålmodig som mamma, den där supermamman! För jag har ju faktiskt gjort valet att skaffa fem barn så visst måste jag må bra? Jag måste orka mig igenom dagarna, något annat vore helt tokigt !

Men inte kan jag fortsätta såhär, det är jag väldigt medveten om, står åter igen i det där träsket och stampar! Önskar att jag vore gravid igen, gick till Felicia mottagningen, fick hjälp av kuratorn, att någon tog tag i mig igen, hjälpte mig upp! Jag skriker hjälp men ingen verkar höra mig!