Idag har det varit en ganska tuff dag full med känslor, frågor som fått svar.
Ni som känner mig vet att situationen med min äldsta dotter inte varit som den egentligen ska vara, vi har under en längre tid inte haft den rätta kontakten.
Men sen i somras hände nåt som förde oss närmre varandra, hon började öppna sig för mig & visa ett stort intresse av att vilja vara hos mig. Fram tills nu har det skett en del som gjort att idag togs ett stort beslut för oss alla.
Äntligen har jag & dottern funnit tillbaka till varandra, numera ska hon bo hos oss varannan vecka, något som jag ärligt aldrig trodde skulle ske.

Vägen hit har varit allt annat än enkel, inte särskilt rak utan mer krokig & full av hinder.
Längs vägen höll jag många ggr på att ge upp, men någonstans hittade jag alltid lite extra styrka för att fortsätta kämpa. Saker som är så självklart för så många andra, men som inte varit det för oss. Åsikterna kring detta delar verkligen helt på sig, likaså historien kring det. Men jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte ångrar det beslut som jag tog för så många år sedan, jag kämpar hellre ännu en gång!
Ikväll när hon åkte hem till sin pappa kändes det så stort & lite ovant att säga ses om en vecka Moa <3 Fällde än tår av ren lycka att jag fick säga så, för som sagt jag har längtat !

Imorgon ska jag ringa det stora samtalet & fixa skolskjuts till henne, sen är vi så redo vi bara kan bli!