Har mått så psykiskt dåligt under så pass många år, aldrig tagit itu med det, aldrig funnit modet att ringa det där samtalet och be om hjälp. Men så hände det där som gjorde att jag faktiskt ringde och sa just ordet hjälp mig. 

För tillfället mår jag sämre än jag någonsin gjort, man kunde tydligen göra det i början av medicinen.. Inte trodde jag att det skulle kunna bli värre men jo det blev det. Känner mig likgiltig till alla känslor, gråter för Minsta lilla, trött hela dagarna och att lämna barnen på fsk är otroligt påfrestande. Mitt mående speglar sig på oerhört många sätt och att ta sig igenom vardagen kan ibland vara riktigt jobbigt. 

Fått tid till psykiatrin för att börja prata, det känns jättekonstigt men förhoppningsvis hjälper det mig i slutändan.

Jag önskar att så många fler skulle förstå hur det är att vara i en depression, hur man tänker, fungerar och framförallt bara kunna finnas där. Alla de där små sakerna som för många kan tyckas vara löjliga är för mig jättesvåra, önskar så att fler kunde förstå!