Livet efter allt som hänt under det senaste året, att jag står på mina ben är ett under! Dagarna är en ständig kamp mot måendet, blir fortfarande förvånad över människors bemötande när man pratar om att man mår psykiskt dåligt. Ryck upp dig är en klassiker! Eller varför mår dåligt, eller den värsta av dom alla, du ser ju inte sjuk ut! Så bara för att sjukdomen inte sitter på utsidan, den inte går att läka med antibiotika, jag sätter på ett leende när jag träffar personer jag inte känner mig trygg med så är jag inte sjuk?

De dåliga dagarna lämnar jag inte hemmets trygga zon, begraver mig i soffan med tårar som rinner ner för kinderna och skakar! Men dom stunderna är det ingen som ser, för varför skulle jag vilja visa upp mig i det skicket? Bara för att jag inte visar er alla hur jag innerst inne mår så betyder inte det att jag är frisk! Kämpar varenda dag!
Mina värden sen jag fick lungembolin vill inte heller bli bra, på tok för låga hela tiden, som läkaren sa när den ringde att jag hade stora risker igen för att få nya blodproppar och ökaf risk för att hjärtat åter igen ska bli påverkat.. Varför, ingen som vet vad det är som ständigt påverkar det! Är så trött i både kropp och själ!

Hur tar jag mig vidare? Varje dag ställer jag mig själv den frågan! Hur ska jag kunns släppa in någon på livet igen? En annan fråga som börjar återkomma titt som tätt, rädslan att just släppa in någon i livet igen, hujeda mig så jobbigt. Mkt lättare att knuffa bort dom som faktiskt vill mig väl, för då riskerar jag inte att bli just sårad igen! Heja livet säger jag!