Ni vet en sån där känsla som man inte riktigt kan sätta fingret på, den liksom bara finns där & stör sinnet!
Får ingen riktig ro i kroppen för just den där känslan har etsat sig fast!

Mitt mående är i ständig berg&dalbana, önskar det kunde stilla sig lite så jag kunde få en chans att njuta av det som livet erbjuder.
Just idag är det ok, men inte mer än så, vill så mkt mer men räcker aldrig riktigt hela vägen fram, otroligt frustrerande.
Det är så svårt att knåpa ner sina inre tankar, för tänk om man säger för mkt? Någon kanske tar illa vid sig, jobbiga situationer uppstår, man kanske rentav påstås vara löjlig för sina tankar? Hmm..

Vad gör man när man inte längre vet? Hur finner man svaren? Ska man gå igenom de där jobbiga situationerna själv eller ska man våga öppna sitt hjärta?