Precis som rubriken lyder så hade jag ett väldigt bra besök hos psykologen idag, fick ur mig alla dess möjliga känslor och jag kände hur jag började prata, släppa loss, förlita mig på honom. Som alltid är jag väldigt trött efteråt men idag gör det ont på andra sätt..

När man inser att det man måste göra är så svårt att man gråter av bara tanken.. Ni vet så, sådär som det inte riktigt går att förklara.. En så tung kväll med jobbiga beslut, tankar och känslor i svallning. Ibland träffar man en person som påverkar en på så många sätt, det går att ta på känslorna, ömheten, närheten och man känner kärlek! Men så kommer man till den punkten där man inte orkar ge mer av sig själv, man står kvar på samma ställe och kommer inte vidare! Man vill bara skrika ut sina känslor, få personen att förstå hur mkt den betyder för en! Men det går inte, man kan inte ändra på det, man liksom får inget tillbaka... Sorgligt!

Finner hoppet om kärleken, kanske? Eller är det ens möjligt? Kan man älska någon igen?