Helgen som gått har varit ångestladdad.. Har satt på ett leende, tryckt undan ångesten så gott det går! Men så kommer det de där tillfällen där jag fallet pladask, igårkväll kände jag mig som världens ensammaste människa! Här satt jag ensam i min soffa och tårarna de rann :( Ångesten är fanimej värre än att få panikångest attackerna för de går åtminstone över, de har jag lärt mig hantera.. Men ångesten den sitter i hela kroppen, den är så ihärdig att det blir så mkt tyngre.. Innan idag var ett sådant tillfälle, för mkt blev sagt till mig, det snurrade i huvudet, tårarna de brann bakom ögonlocken och jag ville bara skrika rätt ut! Varför, varför nu? 

 

Usch! Det är så sjukt jobbigt att pendla så i måendet! Med rätt sällskap mår jag bra, men när det där sällskapet försvinner så försvinner även den glada delen av mig.. varför nu, varför du?