Det är när det där lugnet infinner sig som jag känner mig nerstämd, lite orolig för att bli deprimerad.. Känns inte alls riktigt bra faktiskt! De där stunderna känner jag mig ensam, fast det är jag ju egentligen inte, har ju min stora familj som ger mig all den kärlek jag vill ha, men ändå känner jag mig stundvis ensam.

Jag analyserar allt, gräver ner mig i mina tankar och drar mig undan från resten av familjen :( Vill helst av allt bara lägga mig i fosterställning och gråta! Sen har mannen bara en vecka kvar på sin semester, då kan jag inte dra mig undan för att jag mår dåligt, då måste jag finnas där för barnen! Hur ska det gå? Hur kommer det funka? Är ärlig talat livrädd !! Hur ska vi fördriva dagarna? Usch bara tanken gör mig ledsen :(

Önskar så att jag kunde känna att någon förstod mig, verkligen förstå mig! Det är så lätt för mig att skriva ner mina känslor här, för ingen som ser mig, de ser inte mina tårar som rinner ner för kinderna. Jag är inte en belastning för någon annan i deras mående, här kan jag skriva & gråta utan att någon ser mig... Jag tycker själv inte att jag är särskilt rolig att umgås med & det märks att många i min omgivning kanske känner samma sak.. Det gör att jag gräver ner mig mer, för inte vill jag bara duga när andra inte har nån annan ! Jag vill inte heller vara en börda för någon, men en axel att gråta mot hade suttit fint ibland. Gårdagens panikångest resulterade i ett utbrott utan dess like, det slutade dock med att förrådet blev rensat men till vilket pris? Där stod jag och grät, försökte andas mig igenom paniken, för åter igen där såg ingen mig gråta!

Försöker bygga upp en fasad, en fasad där jag utåt sett ser lycklig ut, lugn, harmonisk, tålmodig som mamma, den där supermamman! För jag har ju faktiskt gjort valet att skaffa fem barn så visst måste jag må bra? Jag måste orka mig igenom dagarna, något annat vore helt tokigt !

Men inte kan jag fortsätta såhär, det är jag väldigt medveten om, står åter igen i det där träsket och stampar! Önskar att jag vore gravid igen, gick till Felicia mottagningen, fick hjälp av kuratorn, att någon tog tag i mig igen, hjälpte mig upp! Jag skriker hjälp men ingen verkar höra mig!